carrolis

                                            

 

Jag kände mig aldrig tillräcklig eller någon som behövdes. I början fanns det någon men ingen man kunde förvänta sig något av. Det var bara jag, Caroline 10 år, en ful jävel som inte hade några vänner. Mer än så tänkte inte folk om mig. Man kan tro att det blir bättre med tiden men inte i mitt fall, tvärtom! Det blev bara sämre och sämre. När man vet att alla hatar en så börjar man hata sig själv också. Varje morgon när klockan ringde ville jag bara gömma mig under täcket då man vet att man ska få gå igenom detta igen, samma som igår. 

7an till 9an var som värst. Varje dag fick man bekräftat att man inte förtjänar att leva, och att ingen skulle bry sig. Jag ville så gärna ge upp, men trots allt detta hade jag en sånt ljus i mitt liv. Min bästavän som jag älskar så otroligt mycket. Det är du som räddat mig, om du inte fanns i mitt liv skulle jag nog inte finnas kvar och om jag hade gjort det hade jag inte varit den jag är idag Men jag lever och det är din förtjänst! Du ger mig så mycket glädje och du har skapat den jag är idag. Jag är så jävla glad  och jag älskar att leva. jag är lyckligt lottad som har dig i mitt liv.