Ingen människa kan förstå om dom inte varit med om det själva. Vi var en lycklig familj på tre stycken. Fullt friska och extremt lyckliga. Min farmor, som den här berättelsen handlar om var världens finaste människa. Gjorde allt för alla andra och satte alltid sig själv i andra hand. Grät vi var det för att vi skrattade till det.
Farmor jobbade som dagmamma. var älskad av alla barn och föräldrar. Farfar var oftast hemma och hjälpte till. Jag gick i skolan, men så fort jag kom hem hjälpte jag till och lekte med de andra barnen. På kvällarna åt vi alltid en gemensam middag tillsammans. Farmors mat var i mathistorien, vad hon än lagade befann man sig i mathimlen. Resten av kvällarna spelade vi alltid kort och tittade på tv med en godispåse i knät. Vi skrattade alltid. Tillochmed när vi spelade kort kunde vi skratta tills vi grät. Jag älskade dom stunderna. De stunderna som för mig blev en vardag. Jag hade äntligen hittat ro och varje dag blev jag övertygad om att jag var älskad. Älskade farmor.
Ville bara säga god jul och gott nytt år! jag har fått en massa fina saker! mina högtalare är jag gladast för! Det har blivit mycket stressfirande och enormt mycket mat, jag är helt slut så därför blir det en tidig kväll.
Jag och matilda gick upp nu för en 10 minuter sen! väntar på att mackorna i ugnen ska bli klara, därefter far vi till stan för att fixa iorning lite till resan. bla växla in pengar och låna böcker. När jag kommit blir jag hundvakt ett tag, sen lite kvalitetstid med mamma.
Jag kände mig aldrig tillräcklig eller någon som behövdes. I början fanns det någon men ingen man kunde förvänta sig något av. Det var bara jag, Caroline 10 år, en ful jävel som inte hade några vänner. Mer än så tänkte inte folk om mig. Man kan tro att det blir bättre med tiden men inte i mitt fall, tvärtom! Det blev bara sämre och sämre. När man vet att alla hatar en så börjar man hata sig själv också. Varje morgon när klockan ringde ville jag bara gömma mig under täcket då man vet att man ska få gå igenom detta igen, samma som igår.
7an till 9an var som värst. Varje dag fick man bekräftat att man inte förtjänar att leva, och att ingen skulle bry sig. Jag ville så gärna ge upp, men trots allt detta hade jag en sånt ljus i mitt liv. Min bästavän som jag älskar så otroligt mycket. Det är du som räddat mig, om du inte fanns i mitt liv skulle jag nog inte finnas kvar och om jag hade gjort det hade jag inte varit den jag är idag Men jag lever och det är din förtjänst! Du ger mig så mycket glädje och du har skapat den jag är idag. Jag är så jävla glad och jag älskar att leva. jag är lyckligt lottad som har dig i mitt liv.
Tjenare! skulle ge mig på att mobilblogga igår men det gick inte o skriva, så det blev inget! Idag har jag pluggat och vid 8 gick jag på bio tillsammans med emma som en liten belöning. Imorgon ska jag åka till maxi med mamma och hennes kompis, får se om det finns nåt kvar på rean. Nu ska jag fortsätta lira piano. cio
